Vem behöver gudstjänsten?

Vem behöver gudstjänsten?

Jag har under de senaste månaderna reflekterat över gudstjänsten. Den utlösande faktorn har varit dels helt vanliga gudstjänster dels ett par gudstjänster som både radierats och televiserats. Den gemensamma nämnaren har varit de tomma bänkarnas predikan och en församling som i de flesta fall har lyst med med sin frånvaro.

Vad berättar de tomma bänkarna? Jag är övertygad om att de tomma kyrkbänkarna säger mera om oss som kyrkans medlemmar än om gudstjänsten. Det finns naturligtvis både bättre och sämre motiveringar till att inte gå i mässan. De flesta är bekanta från förr. Gudstjänsten är tråkig. Den passar inte in i våra morgonrutiner. Den har överlevt sig själv. Musiken är otidsenlig och talar inte till nutidsmänniskan.

De flesta argument bottnar i en märklig syn på gudstjänsten. Som om den tävlade i samma kategori som all världens konserter, underhållningsprogram eller TV-shower. Gudstjänsten kan aldrig tävla med dessa. Och den dag den gör det har den förlorat det sista av sin själ.

Gudstjänsten är ett möte med Gud och medmänniskor. Gudstjänsten är platsen för lovsång och tillbedjan, för förbön för alla lidande, sjuka och utsatta i Guds värld. Kan det mötet vara tråkigt? Och när blev våra söndagsmorgonrutiner så viktiga att vi hellre stannar hemma istället för att ta emot Kristus själv i bröd och vin? När har det blivit otidsenligt att tillbe och lovsjunga Gud, låt vara att Laudamus har åtskilliga hundra år på nacken? Och varför blev vi så bekväma att vi hellre väljer soffan framom att bära fram världens nöd, naturkatastrofer och alla miljoner lidande människor i förbön inför Gud.

De tomma bänkarna predikar … om ett folk som håller på att tappa sin Gud och som sakta men säkert söker sig andra gudar. De talar om människor som har allt, men ändå är fattiga i anden. Människor vilkas själar lever i exil, men som inte har en aning om var de hör hemma. Det är om detta jag skriver. Lågmält men samtidigt vädjande. Jag tror nämligen att det folk som tappar kontakten till sin Gud och det heliga, också tappar mycket annat på vägen.

Det varnas ibland för vanekristendomen. Den varningen ger jag inte mycket för. Däremot ställer jag mig mera frågande inför andra ”kristendomar” som bygger på upplevelser, personfixering och hypade tecken och under.

Vanekristendomen är bra för det finns både bra och dåliga vanor. Till de förra räknar jag tveklöst vanan att gå i gudstjänsten.

This article has 1 comment

  1. avatar

    Här får vi del av värdefulla tankar som borde få en uppföljning! Vem kommer med goda förslag till åtgärder?

Leave a Reply

css.php