På frukten känner man trädet

På frukten känner man trädet

Det är många som är upprörda dessa dagar. Regeringens tuffa linje i hälso- och sjukvårdsreformen har fått finlandssvenskarna på barrikaderna. Ort ställs mot ort och språkgrupp mot språkgrupp. Tonläget skruvas upp och i stridens hetta sägs saker som inte länder någon till heder.

Det bör sägas att sitsen för de som skall besluta i riksdag och regering samt på lokalplanet är inte lätt. En omständighet som många förbiser när man naivt tycks tro att allting är gratis så länge det bekostas med allmänna skattemedel. Eller för att uttrycka det med rubriken för en ledare om Greklandskrisen i Dagens Nyheter. ”För en vänsterpopulist är allting gratis om Tyskland betalar.”

Det finns som bekant inga gratis luncher och när vi fortfarande lånar fem miljarder euro varje år för att finansiera vår välfärd och landets skuldsättning samtidigt ökar i en aldrig tidigare skådad takt, måste någon dra i bromsen. Den uppgiften hör faktiskt till de politiker vi valt att sköta om våra gemensamma angelägenheter. Att finna en gyllene medelväg tycks dock vara närmast omöjligt. När den förra regeringen gjorde allt för lite, verkar den nuvarande göra allt för snabbt och för slarvigt.

Men den stora frågan är vilka värderingar som styr den här mycket svåra och smärtsamma processen. Helt klart är att vi inte kan fortsätta som förr. Helt klart är också att de svåra ekonomiska tider vi genomlever, kommer att drabba oss alla på något sätt om vi skall fördela bördan rättvist. Annars lägger vi en briserande ekonomisk bomb i famnen på våra barn och barnbarn. Tyvärr är solidaritet en bristvara. På den punkten har vi alla orsak att se oss i spegeln.

Det finns undantag. Församlingarna i Helsingfors dejourerar en vecka i taget och erbjuder hemlösa och papperslösa flyktingar nödinkvartering i sina utrymmen. På onsdagen gick norrmän i fackeltåg i flera städer för att kräva att Norge tar sin del av ansvaret för människor på flykt. Norska kyrkans biskopsmöte beslöt att sända ett brev till den norska statsministern Erna Solberg där de lyfter upp landets sätt att återsända asylsökande och Norges ansvar för den tilltagande flyktingkrisen i Mellanöstern och Sydeuropa. En företagare i Pedersöre skänker 300 000 euro för en fotbollshall. Inte för att han är intresserad av fotboll, men för att han sett hur idrotten ger barn och unga en meningsfull sysselsättning och vill på detta sätt bidra till samhällsbygget. Det är bara att lyfta på hatten för alla dessa människor som osjälviskt delar med sig av tid och resurser.

De här exemplen är värda att lyfta fram i ett samhälle som blir allt mera slutet och hårt. När medmänskligheten är bristvara och tudelningen mellan vi och de, mellan infödda och invandrare, mellan finska- och svenskatalande ökar får vi inte tiga.

På frukten känner man trädet. Det blir mer och mer uppenbart att de krafter som i vår riksdag och regering talar för en minimal invandring och samtidigt visar en njugg inställning gentemot andra kulturer och språkliga minoriteter, öser sin inspiration ur något dunkla källor. De tycks hämta sin näring från ideologier som anser att raser och folkgrupper helst inte bör blandas och att vi i västerlandet främst skall se till våra egna behov innan vi befattar oss med globala problem och utmaningar.

Jag vill inte vifta med rasistkortet, för den som drar fram det förlorar ofta. Men låt oss bara konstatera att på frukten känner man trädet och när vi ser och känner smaken av frukten går det också att spåra ursprunget. Ju förr allt flera inser detta, desto bättre. Innan det är för sent. Det är som bekant de små stegen som är mest förrädiska. Om gränsen för det som är tillåtet hela tiden förskjuts lite, kan det vara för sent att reagera när man ställs inför fullbordat faktum. En kort genomläsning av 1930-talets europeiska historia bekräftar detta.

Kyrkan har en profetisk uppgift att utgöra en motkraft till dessa värderingar. Engagemanget för flyktingar och andra utsatta är hoppingivande. Vi får aldrig glömma det evangelium som mannen från Nasaret förkunnande. Han som började sitt liv som både hemlös och flykting vet vad utsatthet är. Det arvet är vi satta att förvalta.

 

Leave a Reply

css.php