När ljusen slocknar

När ljusen slocknar

Det gemensamma katolsk-lutherska högtidlighållandet av 500 årsminnet av reformationen, som gick av stapeln i Lund den 31 oktober, var en storartad och unik upplevelse. Den splittring som följde efter reformationen blev som bekant både djup och långvarig. Så långvarig att det nu var första gången en påve deltog i en minneshögtid med anledning av reformationen.

Intrycken bland deltagarna var positiva. Den katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet undertecknade en gemensam deklaration som tog fasta på att fokusera mera på det som förenar istället för det som skiljer kyrkorna åt. Man förband sig också till utökat samarbete inom bistånd och nödhjälp för att markera kristen enhet också i handling.

Det är lätt att dras med i stämningen och den känsla av uppriktig gemenskap som markerades mellan kyrkorna under detta historiska möte. Det värmde långt in i själen, när man lyssnade till både påvens och Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junges ödmjuka och kristocentriska predikningar, som manade till enhet och respekt.

Men vad händer när ljusen slocknar och estraden monteras ned? Det här mötet, liksom många andra stora politiska och ekumeniska möten samt klimatkonferenser, tenderar att falla i glömska när nyheterna är skrivna, kameramännen slår av kamerorna och gästerna äntrar flygplanen hem. Vad är bestående och hur kläs de fina överenskommelserna och välartikulerade intentionerna i vardagskläder? Ordet måste bli kött.

Vad händer när ljusen i arenan släcks? Frågan kan verka cynisk och direkt provokativ, men den är fördenskull inte mindre viktig. När ljusen släckts, säkerhetspersonalen andas ut och hjorden av journalister drar vidare mot nästa happening eller katastrof, prövas äktheten i tron. Slocknar ljuset eller visar det väg för både kyrkosamfund och enskilda kristna?

Den kristna tron är per definition en ljusets ideologi. Gud skiljde  i skapelsen åt mörker och ljus och Kristus kom som ett ljus i världen. ”Jag är världens ljus, den som tror på mig skall inte vandra i mörkret.” Tron och hoppet har sitt hem där Kristusljuset lyser i människors hjärtan.

Kristi kyrka släcker inte sitt ljus utan tänder det trotsigt och oupphörlig om och om igen, och låter det lysa i en mörk värld. Kristusljuset är ett inre ljus som närs vid nattvardsbord, i bönekammare och under predikstol.

Men Kristi kyrka riktar också obeveklig och obarmhärtigt strålkastaren mot orättvisor, förtryck och omänsklig behandling av människor. Ljuset irriterar makthavare och Mammons profeter då det skoningslöst avslöjar makthunger, girighet och egoism.

Det skrevs historia i Lund och Malmö. Parterna tog – trots att flera stora frågor är olösta – ett viktigt steg mot samförstånd och ökad ekumenisk gemenskap. Men arvet skall förvaltas och ordet bli kött. Den uppgiften finns kvar när ljusen slocknat och delegationerna åkt hem.

 

Leave a Reply

css.php