Gemensamt åskådningsämne eller religion?

Gemensamt åskådningsämne eller religion?

För några dagar sedan startade namninsamlingen för ett medborgarinitiativ som önskar ett gemensamt åskådningsämne som skulle ersätta den religions- och livsåskådningsundervisning som vi har i dag i den grundläggande utbildningen. (https://www.kansalaisaloite.fi)

Initiativtagarna är finskspråkiga klasslärare i Helsingfors. I motiveringarna till initiativet framgår det att de vill att alla elever ska vara tillsammans under religionstimmarna. I det nya ämnet skulle man inte betona skillnader mellan olika åskådningar och människor, i stället söka likheter. Det man efterlyser är mera dialog mellan religioner och åskådningar och enligt lärarna bakom initiativet behövs det ett nytt ämne för att det här ska gå att förverkliga.

Det är viktigt att diskutera religionsundervisningen i våra skolor. Det finns ett utbrett missförstånd att man enligt dagens modell, som har kallats ”Undervisning i egen religion”, endast skulle lära sig om den tradition som man hör till. Den nuvarande modellen utgår från den tradition som är närmast barnen och hemmen för att sedan efter hand vidga perspektivet till andra traditioner och religioner.

Dagens religionsundervisning kan redan nu ge mycket tid till att främja förståelse mellan olika religioner och kulturer, det vet jag av 27 års erfarenhet som religionslärare. Den vill också ge religiös läskunnighet och verktyg att kritiskt granska fenomen som hör ihop med religion, både i den egna traditionen och i andras. Att man ordnat undervisningen i skilda religionsgrupper och i en livsåskådningsgrupp har motiverats utifrån religionsfrihetslagen och därmed gett möjlighet även för religiösa minoriteter och de som inte har någon religiös tillhörighet att få en undervisning som både är allmänbildande samtidigt som den ger existensberättigande till den tradition som hemmet har.

Enligt de nationella grunderna för de nya läroplanerna som träder i kraft hösten 2016 kommer religionsämnet allt mer betona de färdigheter som barn och unga behöver för att kunna leva tillsammans med dem som har en annan tro eller livsåskådning än den som de själva har anknytning till.( http://oph.fi/download/166434_grunderna_for_laroplanen_verkkojulkaisu.pdf)

Jämfört med den tidigare läroplanen har de olika grupperna betydligt fler gemensamma mål och det centrala innehållet är också mer gemensamt. Den nya läroplanen uppmuntrar och ger möjligheter till att vara mera tillsammans under religionstimmarna. Fastän vi skulle hålla fast i modellen ”Undervisning i egen religion” behöver det inte betyda att eleverna alltid är i skilda grupper.

Olika modeller har olika för- och nackdelar. Det måste man kunna diskutera. Det som initiativtagarna nu vill med det nya förslaget är att alla jämt skulle vara tillsammans och att de praktiska arrangemangen skulle gå lättare att lösa. Det problematiska och mest utmanande är att komma överens om det nya åskådningsämnets innehåll så att inte kunskapen om religionerna blir så ytliga och utifrån beskrivande att ingen känner igen sig i det som undervisas.

Frågan är om man i en mångreligiös och mångkulturell verklighet verkligen bryter religiösa stereotypier med en gemensam åskådningsundervisning som inte ens nämner ordet religion i namnet på ämnet?

This article has 1 comment

  1. avatar
    Stephanie Sannemann-Damström
    måndag 18 april 2016, 6:35 e m

    För många invandrarebarn och barn till invandrare är religionstimmen den enda timmen de kan diskutera moraliska dilemma och sin status som minoritet. 
    Jag vill ännu mera satsa på dialogen mellan katoliker och muslimer, för de bemöts på samma ögonhöjd om de träffas: Två minoriteter som är majoriteter annanstans möts. 
    De flesta som tillhör en minoritet känner till fenomenet att man måste känna väl till sin tradition och sina rötter – om minoriteterna införlivas i en gemensam religionslektion ger skolan inte mera dem stöd till deras egen identitet. Dessutom KAN en klasslärare inte undervisa i andra relgioner än i sin egen (om ens det). Det man tror på blir en del av ens personlighet. 
    Jag använder mycket tid för att förklara åt mina elever begrepp de stöter på under historieundervisningen och som ifrågesätter deras tro – utan att läraren märker det, t.ex.’uskonpuhdistus’. Till vuxna säger jag: Du menar väl ‘uskonköyhistys’? Då märker de, hur starkt ordet är laddat. – Men i våra läroplaner finns ordet kvar. 
    Vi ambulerande religionslärare diskuterar ofta dessa problem, men barn kan inte ännu diskutera detta. De måste få först en egen nominklatur för att kunna diskutera sin tro på högstadiet.

Leave a Reply

css.php