De normalreligiösa

De normalreligiösa

I kyrkliga kretsar talar vi ibland nedlåtande om privatreligiositeten. De som tror på sitt eget sätt och inte aktivt deltar i församlingens verksamhet degraderas (o)medvetet till klass B i den religiösa skolan. Privatreligiositeten utmanar onekligen de etablerade kyrkorna. Kristen tro är per definition gemenskapsskapande och i en luthersk kontext talar vi om kyrkan som de heligas samfund, och inte som en privat angelägenhet.

Men är privatreligiositeten ett problem eller en möjlighet? Frågan är om det inte är dags att avskriva begreppet privatreligiositet och istället tala om normalreligiositet. Detta eftersom det privata förhållningssättet till religion i dag är norm i västerlandet. De privatreligiösas antal överstiger med marginal de aktiva församlingsmedlemmarnas skara.

Vår lutherska kyrka är i regel dålig på normalreligiositet. Vi präster och andra anställda har inte heller riktigt hittat ett språk och en ansats som främjar kommunikationen med de normalreligiösa i andliga frågor. När vi dessutom lever i en kultur där många saknar både religiös läskunnighet och ett naturligt förhållningssätt till det andliga, blir det hela lätt något krampaktigt.

De normalreligiösa rör sig företrädesvis på ett symboliskt plan. De besöker kanske flitigt kyrkor under semesterresan, sitter stilla en stund och anar den evighet man inte har ord för. Andra tänder ett ljus i ljusgloben eller vid en olycksplats för att markera något av tillvarons outgrundlighet.

Men när man saknar ett religiöst språk eller aldrig har fått lära sig att kommunicera trosfrågor blir handikappet uppenbart. Och vi kyrkoreligiösa står lika handfallna som de normalreligiösa då vi möts.

Utmaningen löses inte heller med skuldbeläggande av handikappet. Istället borde vi väl göra som Paulus på Areopagen. Gå omkring bland människorna och deras gudabilder; känna, erfara, lyssna och finna en gemensam plattform. För att sedan likt Paulus börja berätta om den okände guden. Inte påstridigt och besserwisseraktigt utan lågmält och äkta.

Om den normalreligiösas handikapp består i avsaknaden av ett religiöst språk och en brist på religiös läskunnighet så har den lutherska kyrkans handikapp ofta bestått i en avsaknad av en symbolisk-kroppslig tolkning av trons väsen.

Det nyvaknade intresset för att tända ljus, pilgrimsvandra, meditera eller delta i retreat är ingen tillfällighet. Dessa fenomen är ett uttryck för att kristen tro i sin djupaste mening handlar om inkarnation. När jag växte upp sade man i väckelsekretsar att tron måste flytta 20 centimeter ned från hjärnan till hjärtat. Den riktningen kan jag fortsättningsvis hålla med om, men jag undrar om inte flyttningsrörelsen bör bli mera omfattande. Tron bör bli en del av hela vår personlighet, förkroppsligas så att hela vår kropp, själ och ande genomsyras av det heliga, av den Gud som skapat oss som kropp, själ och ande.

Kanhända är detta en god påminnelse för alla oss slentrianmässiga kyrkoreligiösa och en ny öppning för de normalreligiösa i sitt sökande efter livets djupdimension.

 

This article has 1 comment

  1. avatar

    Det finns många bra tankar i den här texten som är värda att lyftas fram, framför allt att på riktigt respektera olika former av tro. Men ordet ‘normalreligiös’ måste jag protestera mot! Att beteckna något som ‘normalt’ är överlag problematiskt. Att kalla det som är norm för normalt är en besvärlig verbal kullerbytta. Vad blir då vi som inte är normalreligiösa, vi som deltar aktivt i församlingslivet? Vi blir per definition icke-normalregligiösa och det bara stärker uppfattningen att församlingsaktiva eller personer som är mera öppna och utåtriktade med sin tro är extremister och avvikande. Det behöver vi inte mera av. Däremot nog själva tanken att flera olika former av tro är värdefulla.

Leave a Reply

css.php